CD

DVD

Live!

Demo

 

Hammerfall / Pretty Maids / Firewind / Lordi - Göteborg Scandinavium

Datum: 2005.04.30

Recensent: drs
Betyg:

Hammerfall: 3/5
Pretty Maids:4/5
Firewind: 1/5
Lordi: 3/5
Bild lånad av Aftonbladet.se

 

Fyra bra band på en mycket bra arena till ett mycket bra pris. Dessa var dagens förutsättningar.
Resultatet: tre bra band och en tillsynes väldigt ensam gitarrist på en bra arena till ett mycket bra pris.

Kvällen kantades av missöden. Tekniken fungerade otroligt dåligt, Firewind var det band som led mest av detta. Två sångare hade problem, Firewind var även här det band som led mest. Alla band utom Hammerfall fick klara sig utan pyroteknik, även här var det synd om Firewind som hade behövt rikta publikens intresse långt bort från bandets sångare Chity Somapalas sprakiga stämma.

Lordi:
Först ut under kvällen. Enligt vad vi alla trodde så skulle kvällen inledas av Firewind, så var inte fallet.

Bandet bjöd på en setlist innehållandes alla hitsen och även att par guldkorn från dom två fullängdare monstren hunnit kasta ur sig. Eftersom det var tre förband hade Lordi bara 30 minuters speltid, och detta är ungefär var bandet pallar med. Tråkigt nog kom dom inte igång förrän efter ett par låtar och några av bandets riktigt bra låtar levererades därför tillsynes halvhjärtat. Ett tydligt exempel var låt nummer tre i ordningen, Blood Red Sandman, som var otroligt mer energisk och välljudande förra gången jag beskådade bandet.

Pyrotekniken saknades också. Det bjöds på en identisk setlist, dekor och scenshow som sist jag hade nöjet att se dom Live. Allt detta då, som sagt, utan pyroteknik. Således var alla fräcka effekter i form av eldsprutande gitarrer, raketskjutande yxor och exploderande dockor, som bortblåsta. Istället hade Mr Lordi blivit utrustad med en liten, liten påse, ur vilken hade hade fått tillåtelse att kasta glitter(?!). Visst, glitter kan vara fint och kanske rent av passande, speciellt om bandet i fråga heter något i stil med ... (infoga valfritt glamrock band), men när vi snackar monster-utspökade Lordi kan det inte kännas annat än malplacerat.

Det var emellertid ett otroligt bra gig i alla fall och en av kvällens höjdpunkter var just Lordis Pet the Destroyer som framfördes med otroligt energi, spelglädje och djup. Allt ackompanjerat med Mr Lordis fräcka, nerblodade förkläde och sågklinga.

Firewind:
När jag hörde att Gus G bestämt sig för att lämna sina tio år äldre kompisar i Dream Evil för att satsa på sitt sidoband, Firewind, sa jag att det var ett dumt beslut. Nu vill jag rätta mig själv och säga att det var ett IN I HELVETE dumt beslut.

Nog för att Firewind på skiva lät rätt bra, men det är trots allt Live som det visar sig vilka band som har möjlighet att överleva. Detta är inte ett av dessa band. Bandets sångare Chity Somapalas var totalt oförmögen att hitta rätt i sitt register. Stundtals var det skrämmande dåligt och även om jag till viss mån kan ha överseende med falsksångare, i alla fall live, så har inte alla det. Det var så pass illa att delar av vårt sällskap övervägde att söka skydd för öronen utanför scenlokalen.

Sen är det ju också så att Firewind bara har en platta i bagaget. Och även om det inte är någon tunn skiva, rent materialmässigt, så var det långt ifrån tillräckligt för att fylla en spelning. Även då dom bara hade 30 minuter till sitt förfogande.

Gus G ska som vanligt ha ett par poäng för sitt gitarrspel. Det är enbart hans förtjänst att hela den här konstellationen inte faller med ett sanslöst magplask, likt inget vi tidigare sett.

Pretty Maids:
Trots sin långa karriär har Pretty Maids aldrig varit ett band jag tagit tid att bekanta mig med. Efter den här spelningen gick jag dock raka vägen hem och la en liten beställning ur katalogen.

Detta var kvällens höjdpunkt. Spelningen började lite krassligt i form av mick-strul, men snart var danskarna riktigt uppvärma och så var även publiken. Det var en ren fröjd att se veteranerna "läxa upp" dom yngre banden och verkligen visa var skåpet ska stå. Ronnie Atkins bjöd på kvällen i särklass bästa sånginsatts och det blandades friskt ur bandets material. Höjdpunkten under spelningen kom med dom två sista låtarna Back to Back och Red, Hot and Heavy. Den förstnämna har ju huvudakten, Hammerfall, spelat in en egen version av, vilken återfinns på plattan Legacy of Kings, så det var föga oväntat att den skulle dyka upp.

Allsången var det enda som dom hade problem med. Bandets egna material var inte direkt känt hos publiken och dom försökte istället mjuka upp publiken med en gammal Thin Lizzy låt. Men det var antagligen en liten felberäkning. Publiken, som hade en snittålder på runt 13 år, hade nämligen INGEN möjlighet att sjunga med och jag är övertygad om att hälften aldrig ens hade hört låten. Dock gick den Hammerfall-älskande skaran självklart igång på tidigare nämna Back to Back. Att få publiken att röra sig var dock inget problem alls, Ronnie Atkins styrde publiken på ett sätt som bara en kille med 20 års scenvana kan.

Hammerfall:
Kvällens headliner. Jag har hört mängder med klagomål över det faktum att arrangörerna tycker att Hammerfall besitter headliner-status och att ett band som Pretty Maids blir betraktat som ett simpelt förband. Men jag måste nog i detta avseende hålla med 13 åringarna och erkänna att få Svenska band hade klarat av att axla rollen som huvudakt.

Oavsett vilken "era" med bandet man gillar så levererar Hammerfall alltid Live. Jag tror efter denna spelning att det i princip inte finns något som skulle kunna få dom här grabbarna att stryka en spelning. Cans informerar redan från början publiken om att han inte är på topp då han ådragit sig en tråkig luftrörskatarr. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte märktes, det märktes nämligen JÄTTE MYCKET. Ofta blev Cans tvingad att hoppa över halva verser och hela refränger. I min mening fick han inte heller tillräckligt stöd av publiken, vilket skulle behövts för att fylla tomrummen i sången.

När rösten väl funkade så var det emellertid helt ok. Exempelvis låten Glory to the Brave, vilken Cans på live-skivan One Crimson Night hade väldiga problem med, satte han perfekt. Resten av bandet skötte sig utmärkt från början till slut, samspelta måste jag även trycka in. Att bandet inte spelade ett enda gig under förra året har inte lämnat några tydliga ärr utan det märktes att bandet under tourens tidigare stopp laddat upp rejält.

Mycket effekter bjöds det på också. Och tur var väll det, hade man fått gå hela valborgsmässoaftonen utan någon som helst eld eller fyrverkeri så hade det varit en riktig skam. Det är nästan så dom borde övervägt att fläska på lite extra dagen till ära. Dronjak bjöd dock på ett litet eldsprutningsnummer som publiken älskade. Det var en ordentlig dekor med motiv föreställande isblock som byggts upp. Även dubbla plattformar där inte bara trummissen Anders Johansson huserade, utan där det även fanns plats för övriga bandmedlemmar att stå. Inspiration var tydligt hämtad från otaliga Maiden-bebyggelser.

Det bjöds på en väldigt annorlunda setlist med låtar som sällan eller aldrig spelats live. Jag blev i alla fall överraskad av två låtval från skivan Renegade, Templars of Steel och Living in Victory var två låtar som man kanppt hörde under Renegadetouren. Dom valde också att framföra Knights of the 21st Century, en låt jag knappast trodde vi skulle få uppleva live. Annars fick man höra alla dom gamla klassikerna, som vanligt med Glory To the Brave som en väldigt underrepresenterad skiva. Att dom valde att avsluta hela konserten med Hearts on Fire borde dom dock tappa en hel poäng för. Att avsluta konserten med sin tunnaste låt någonsin känns inte rätt.

Allt som allt en riktigt bra kväll, ett litet bakslag var att pga. att det inte var någon åldersgräns så serverades det inte alkohol till dom 5500 som befann sig i lokalen.