CD

DVD

Live!

Demo
A - E F - J K - O  P - T U -Z

 

Dimmu Borgir -Enthrone Darkness Triumphant

Betyg: 5/5

Utgivningsår: 1997
Gillar ni detta kolla in: Misteltein, Satyricon och Cradle of Filth

Recensent: Vintherfader
 

 

År 1997 kom detta mästerverk ut, och man hör redan på första spåret, Mourning Palace, att stora förändringar skett inom bandet. Shagrath har börjat vråla ut sin ångest och ilska på engelska (vilket vi även såg tendenser till på MCDn ”Devil’s Path”), istället för på norska som tidigare var fallet. Man har fått en ny keyboardist som verkar veta vad han gör, och norrmännen har fått till ett mer renodlat sound än på de tidigare alstren, som låter mer amatörmässiga. Det råder delade åsikter ifall detta är bra eller inte, min åsikt är att det är bra.

Syntarna är mer framträdande nu, de spelas mörkt och bidrar till en symfonisk atmosfär, som inte är helt oangenäm för örat! Största skillnaden skulle jag säga är att de verkligen har utvecklats som musiker. Man kan jämföra med första skivan, ”For All Tid”, där man byggt upp låtarna genom simpla ackordföljder med syntslingor på, nu har bandet börjat skriva ordentliga gitarriff och syntslingorna har blivit mer avancerade. Trummandet sköts av Tjodalv, som verkligen är snabb och de tidigare långsamma kompen har bytts ut mot blastbeats, dubbelstamp och annat roligt.

Alla spår på den här skivan är bra. Det tog lång tid för mig att välja favoriter, men dessa är det:

Mourning Palace, plattans öppningslåt, vars intro alla som kan en aning svartmetall borde känna igen. Mörka syntstråkar som efter ett antal takter blir åtföljda av gitarrer, trummor och ett rysligt skönt öppningsskrik som verkligen ger mig rysningar. Den negativa stämningen kan inte vara mer närvarande! Texten handlar om Satan och demoner, men musiken gör att den inte känns det minsta fjantig, tvärtom blir låten bara mer kraftfull.

Master of Disharmony. Låten börjar med vansinnig blastbeat och två ackord som manglas fram. Detta övergår senare till en våldsamt aggresiv bön till ”Dissonansens mästare” (kan det vara Satan?) och jag bara njuter.

In Death’s Embrace, vilken inleds med dubbelstamp och synt i mängder. Detta följs av ett galopperande trumkomp, under vilket Shagrath vrålar ut versen. Riff på riff radas upp, för att på slutet av låten bindas ihop med den första biten.

Jag har inga problem med att förstå att detta var Dimmu Borgirs första succé. Den är helt enkelt lysande.